I detta debattinlägg med utgång i skoldebattören Isak Skogstad debattinlägg ”Vi lärare måste få lov att skicka ut bråkstakarna”, (Expressen 2019/08/07), tolkas inte  Barn och elevombudets (BEO) överklagande till högsta domstolen av Lidköpingsfallet som problematiskt. Därför ska inte heller BEO agerande ses som att hen "gång på gång tar ställning för den enskilda bråkstaken i stället för att se till hela skolklassens behov av trygghet och studiero". Och därför att BEO underminerar lärarkårens auktoritet i klassrummet.

Istället argumenteras det för att  BEO genom överklagandet skapar förutsättningar för ett tydligare och bättre ledarskap för lärare. Också, i relation till Skogstads argumentation att lärare ska ha rätt att skälla ut elever diskuteras vilken påverkan det har på elev-lärar relationen och vilka alternativ som finns för lärare att skapa ett varmt men tydligt och strukturerat ledarskap där eleven kan svara ja på den grundläggande frågan om vi som lärare ser, uppskattar eleven och har byggt en positiv och stöttande relation med hen.

Skoldebattören Isak Skogstad tar i sitt debattinlägg ”Vi lärare måste få lov att skicka ut bråkstakarna”, (Expressen 2019/08/07) utgång i en händelse där några elever blockerade ett lastutrymme genom att placera en soffa i utrymmet där de sedan la sig själva i soffan och vägrade flytta på sig. Vilket ledde till att en lärare ”lyfte” bort dem. Detta har lett till en rättslig prövning om läraren har rätt att ”lyfta” bort dem där kommun och läraren fått rätt i tingsrätt och hovrätt. Barn och elevombudet (BEO) vill dock att högsta domstolen ska pröva ärendet. I debattartikeln invänder Isak Skogstad mot att BEO vill ha detta prövat i högsta domstolen genom att bland annat påpeka att BEO inte lyssnar på utfallen från tingsrätt och hovrätt.

I detta så vittnar Skogstad själv om en avsaknad eller förståelse av grundläggande kunskaper om det svenska rättsystemet och speciellt om en av högsta domstolens funktioner - nämligen att klarlägga lagstiftning! Och i detta fall gäller det skollagen. BEO vill dessutom i det specifika fallet att högsta domstolen klarlägger rättsläget om hur lärarens hantering stått relation till elevens förutsättningar vid tillfället. På detta sätt skapar BEO naturligtvis vägledning för lärarna och bättre förutsättningar för lärarnas ledarskap. Barn och elevombudets överklagande ska därför inte uppfattas som att skolmyndigheten inte står på lärarnas sida och som Skogstad påstår ”gång på gång tar ställning för den enskilda bråkstaken i stället för att se till hela skolklassens behov av trygghet och studier”. Och därför enligt honom ”underminerar lärarkårens auktoritet i klassrummet”.

Skogstad uppvisar genom sitt debattinlägg inte bara en bristande insikt och förståelse om svensk lagstiftning och praxis, men tyvärr även om den svenska skolans läroplaners skrivningar om att utgå från elevens förutsättningar. Och detta är speciellt viktigt om eleven har bedömts att ha särskilda behov genom t.ex. en funktionsnedsättning ,se t.ex. (Skolverket, 2011 a). Under dessa förutsättningar är det då rimligt att ha rätt att agera som Skogstad anser vara lämpligt? Och speciellt att ha rätt ”att skälla ut vederbörande, eller rentav skicka ut eleven från klassrummet om så behövs”?

Även vi bortser från hur läroplanen ska tolkas i relation till Skogstads uttryck för att vi som lärare alltid ska ha rätt att skälla ut elever så uppstår det här frågor om läraren ledarskap i klassrummet och förutsättningar för att leda elevernas lärande. Är det rimligt att tro att läraren genom att utnyttja en rättighet att skälla ut en elev skapar förutsättningar för en positiv och stöttande relation med eleven? Kommer eleven kunna svara jakande på den grundläggande frågan till läraren – tycker du om mig? En fråga som vi vet har påverkan på elevens förutsättningar. Dessa frågor måste naturligtvis läraren ställa eftersom enligt etablerad forskning, (Hattie, 2003), (Nordahl, 2014) utgör detta lärarkompetenser som har stor effekt på elevens lärande. I tillägg till detta, om eleven uppfattar läraren som stöttande så har också eleven ett större intresse inte bara för skolarbetet utan även för skolan (Skaalvik & Skaalvik, 2016). Och det går därför att argumentera att det betyder att konfliktsituationer i klassrummet blir mindre i relation till elever där läraren är stöttande, men det är tveksamt om eleven som utsätts skäll kommer uppfatta läraren som stöttande.

Avslutningsvis, genom att involvera elever, lärare men även vårdnadshavare i olika typer av lärande samtal (Embretsen, 2006) om värdegrunder och policy kan vi skapa förutsättningar för att undvika behovet att skälla ut elever. Och i relation i en mångkulturell kontext kan det vara lämpligt att inta en interkulturell position och (Lahdenperä & Sundgren, 2016) underlätta för en gemensam förståelse som ett sätt att undvika att konflikter skapas. Och därför skapa förutsättningar för att bygga ett varmt auktoritativt ledarskap som stärker lärarkårens arbete i klassrummet och inte som Skogstad hävdar genom avsaknad av en kontrollerande auktoritärt ledarskap underminerar lärarkårens ledarskap i klassrummet.